Novell: Nystarten

Att börja på en helt ny skola kan vara en jobbig eller kul grej.  Även om alla inte vill erkänna  det så är man garanterat nervös när man ska börja på en ny skola,  speciellt när man börjar högstadiet.

Jag och min bästa vän går uppför den smala stentrappan. Jag skakar så mycket för jag är så spänd på att se omgivningen, lärarna och speciellt eleverna. Det är nästan så att jag måste hålla i stentrappans handtag för att kunna stå upp. Glasdörrarna som varit stängda öppnas nu och jag, och min vän, stiger in i den nya skolan med nervösa steg. Massor av människor pratar där inne och det bjuds på kakor. Man ser knappt skolan eftersom det är så mycket människor men man kan se formen på skolan genom att se på de nya, rena och långa väggarna.Det luktar inte som gamla skola än eftersom det är en helt ny skola. Inga elever har ju varit här.Det luktar bara nymålat och hotell. Det ser ut som om skolan är stor, riktigt stor. Så mycket större än min gamla äckliga skola. Ja, äckliga, det fanns tuggummi och skolmat överallt på den gamla skolan. Ibland undrar jag hur tandkräm hamnade uppe i toalettens tak och hur några elever kunde rita på skolans skorsten.

Men att tänka tillbaka på de konstiga saker man kunde hitta  gör mig lite vemodig.. Bara att komma igenom glasdörrarna till den nya skolan kändes som om en  början på ett nytt liv. Jag tittar mig omkring. Men det känns lite konstigt, att jag faktiskt ska gå här i tre år. Jag går tätt bredvid Astrid, min bästa vän. Jag tittar på hennes reaktion av den nya skolan. Hon tittar tillbaka på mig och hennes långa glänsande hår sveper med i svängen, hon tittar på mig med ett stort leende på läpparna. Man såg vad hennes leende betyder : Allt kommer bli bra, ska du få se.

Vi har fått beskedet att träffas i matsalen. Alla som ska börja sjuan är där. Vi vet inte än vilka vi hamnar med. Fram till nu hade jag knappt varit nervös, men nu skakar jag och har fjärilar i magen. För nu var det dags.

Vi hittar snabbt matsalen och går in.

-Pixi, här är de! säger Astrid till mig  och springer till ett runt bord lite längre bort. Jag försöker att följa efter henne men det är svårt att komma fram när det är så mycket folk.

-Vänta! säger jag och tränger mig förbi.

Äntligen kommer jag fram till det runda bordet där Astrids vänner sitter. De är även mina men eftersom jag blev vän med Astrid bara för cirka ett halvår sen så  har jag inte hunnit bli så bra vän med resten av gänget. Det är synd att vi blev vänner i slutet av sexan för nu kommer vi ju förmodligen splittras igen.

Tystnaden lägger sig  över rummet när alla sätter sig och hittar en plats.

Vissa står fortfarande men man kan . Den ser faktiskt fin ut, hyfsat stor. Men jag har förväntat mig större. På de där amerikanska högstadierna ser det så stort ut.

-Hejsan, välkomna till vår skola, säger en kort ganska smal man med kostym. Jag antar att det var vår rektor.

– Vi ska börja med att dela upp er i era klasser och sen ska ni få följa med era mentorer.

Jag tyckte alla vi vårt bord tittar på varandra med stora ögon. Jag inser att vi är fem personer. Astrid, Maya, Sandra, Mimmi och jag så klart.En annan lite kraftigare tant med kort brunt hår tar micken från den andra.

-7A, säger hon.

Jag känner hur jag blir kall och jag börjar peta på mina nagelband under bordet. Hon ropar upp en massa namn och blir lättad av att jag inte blivit uppropad.

Jag tittar på Astrid och tar upp mina händer och visar tydligt hur jag håller tummarna. Hon gör det samma och ler nervöst.

-Ni ska ha Frida och Marcus som mentor.

En ung kille och tjej håller upp handen tillsammans och en bunt av barn börjar gå efter dem ut ur matsalen.

-7B, säger den som verkat vara rektor och lutar sig mot micken.

Bara jag hamnar med Astrid, tänker jag. Bara jag hamnar med Astrid. Samma nervösa känsla kommer tillbaka igen som innan. Jag börjar bita mig på läppen och gunga med ena benet upp och ner. Flera namn kallas upp, men fortfarande har inte  mitt namn eller någon från vårt bord kallats upp.Några killar från vår gamla klass har däremot kallats upp .

– Ni ska följa efter Lisa och Amanda som är era mentorer.

En tant och en yngre kvinna viftar med händerna i luften och barn följer dem som ett led ankungar bakom dem.

-De ser ut som små ankungar, fnittrar jag när barnen går vaggandes bakom sina mentorer.

-Då är det där den fula ankungen, säger Mia och skrattar retandes medans hon pekar på en kille som kanske inte var en av de snyggaste i ledet.

Hon sätter sig sedan vid vårt bord.Resten av bordet fnittrar åt Mias skämt, till och med Astrid. Jag skrattar inte utan tittar bara besviket på Astrid. Hon skrattar lite tills hon möter min stirrande och hatade blick. Då slutar hon fnittra.

Jag och Astrid har bråkat mycket med Mia men Astrid förstår hur jävla konstig den där Mia är. Jag och Mia var bästa vänner förr men absolut inte längre. Hon är rent av elak. Astrid är alltid på min sida men ibland kan hon bara inte låta bli att skratta åt henne – som nu. Jag vet inte helt varför men jag tror inte att det är för att hon gillar henne.

-Fula ankungen blev ju fin när den växte upp men det kommer du ju aldrig bli, mumlar jag.

Jag tror Mia hörde mig för jag känner hennes brännande blick i nacken.Jag vill verkligen inte hamna med den där Mia. Ush, jag dör hellre.

-7C, säger den kraftiga tanten med den korta frisyren.

Jag känner mig lugn, det kändes som jag skulle hamna med Astrid, menen det hade jag fel i.

-Pixi Lindqvist, säger den kraftiga tanten.

Ljudet blev blurrigt – som om jag hade lock för dem. Jag ville nästan bara springa därifrån men jag klarar av att stanna kvar. Enassa andra namn radas upp. Jag lyssnar inte utan stirrar bara ner i marken.

Vad händer om jag inte hamnar med Astrid? Vem kommer jag hamna med? Kommer jag överleva högstadiet?

– Ni får mentorer Amira och Karin. Två mycket omtyckta lärare här på skolan.

Två damer i medelåldern ler mjukt och räcker upp handen. Jag ställer mig upp men ser att Astrid och alla hennes vänner sitter stilla och tittar när jag ställer mig upp och skjuter in stolen. Alla ser stela ut men  Astrid ser mest häpen ut. Jag möter hennes blick och det är som om vi försökt läsa varandras tankar. Och det var princip det vi gjorde. Man ser hur hennes ögon blir röda och får en tår i ögonvrån som inte faller utan stannar bara kvar blänkande i ögat. Fan, sa hennes blick, det här var inte någon av oss beredda på.  Mia reser sig upp.

-Åh vad kul att vi kom i samma klass! säger Mia.

Jag suckar, om det var något som skulle hände var det inte detta.

-Mm, det är väl kul antar jag.  

Ska jag gå med Mia i 3 år?! Hur kommer detta sluta.

Efter rundvandringen gick jag in i klassrummet. Jag satte mig bredvid en gammal kamrat, som heter Elin. Hon och jag var bästa vänner men slutade hänga under fyra. Vi började helt enkelt tröttna på varandra.

-Hej Pixie! säger Elin.

-Hej, svarar jag henne med en låg röst och ler mjukt.

Jag tittar mig omkring på vår klass i klassrummet. Alla såg sig också om kring, många ser förvirrade och ledsna ut. Det kanske inte bara är jag som faktiskt har det jobbigt.

-Det var det vi hann med idag, vi ses imorgon! säger vår mentor och alla börjar gå.

Alla går ut och jag med. Jag suckar och börjar gå lite snabbare ur klassrummet. Det blev trångt att gå ur klassrummet genom den lila dörröppningen.I min raska takt stoppar någon mig.Jag vänder mig om. Det är Elin.

-Hej, eh har jag ditt  nummer? Jag har ditt gamla sen fyran men antar att  du har bytt nummer sen dess.

-Mm det har jag, ska vi byta då? frågar jag.

-Jag gärna, svarar hon lite förläget.

Vi tar upp våra telefoner och byter nummer.

-Då ses vi imorgon då! säger hon och ler.

-Ja det gör vi, säger jag och ler tillbaka.

Vi vinkar hejdå och sedan går vi varsitt håll. Jag möter Mias blick och tycker att det är lite stelt men hon ler mot mig. Det gör så att jag också vill le och automatiskt ler jag tillbaka av glädje. Jag blir nästan chockad av mig själv att jag faktiskt gjorde det. Men så tänker jag efter.Kanske kan man förlåta förlåta vissa människor.

Av: Olivia Gren, 7C