Lakanen är klibbiga mot min kropp. Inte en vindpust kommer från det vidöppna fönstret. Jag vrider på mig igen, försöker lägga fötterna på en kallare del av lakanet. Förgäves. Mina tankar snurrar, hoppar från tanke till tanke. Mitt hår fladdrar i takt med Stellas man, jag nästan flyger fram på hennes rygg. Jag försöker koncentrera mig på bokstäverna som står på pappret, men de flyter bara ihop.  Klarblå himmel, frodigt gräs mellan mina bara tår, mitt skratt sprids med vinden. Fåglar som flyger högt över mig, så små men ändå så starka. Det är omöjligt att vara lugn, att somna, när alla minnen spelas upp för mitt inre.

Med en suck drar jag undan täcket, reser mig upp, och tassar försiktigt över det knarrande golvet. Råkar stöta till nattygsbordet, så att det tomma vattenglaset nästan välter ut över böckerna som ligger där. Jag rättar snabbt till det, och blickar ut genom det vidöppna fönstret. En smal strimma av månen kastar sitt sken över den mörka granskogen. Jag tar de sista stegen fram till fönstret, tar ett djupt andetag av den friska nattluften. Mina fingrar sträcker sig ut, ut, försöker nå en av de glimmrande stjärnorna, men hur jag än försöker når jag inte fram. En lätt bris väver sig igenom mina fingrar, lyfter mitt axellånga hår uppåt.

Jag snor runt, går försiktigt bort till dörren. Den är noga oljad, inte ett ljud hörs när jag skjuter upp den. Korridoren utanför är ljus, fylld med fotografier av mig och mina föräldrar, men jag stannar inte för att titta på dem. Istället smyger jag förbi, undviker golvplankorna som knarrar. Mina föräldrars dörr står på glänt, jag stannar, kikar in. Pappa ligger på sidan och sover, hans lockiga hår är utspritt över kudden. Bredvid honom ligger pappsen på mage, hans dova snarkningar fyller rummet. En del av mig vill bara krypa ner där, mellan dem, hoppas att jag kommer somna där. Men då kommer pappa vakna, det gör han alltid. Mina steg är lite snabbare, lite säkrare, när jag fortsätter genom korridoren, nerför trappan. Köket och vardagsrummet ser annorlunda ut på natten. Så tomt, men ändå så levande. Möblernas färger är desamma, men mörkare. De sista stegen är lite mindre självsäkra, men desto snabbare. Jag måste hinna ut. Nu är jag framme vid dörren. Den gnisslar lite när jag öppnar den, jag stannar upp. Pappsen snarkar fortfarande, och det låter inte som att pappa har vaknat, rest sig upp. Jag skjuter igen dörren, och tassar fram över terrassen. Månens ljus är starkare här, och det gör mig starkare också. Den svala luften kyler ner mig, lugnar mig. Allt kommer blir bra.

Månen leder mig framåt, lyser på stigen genom skogen. Stigen som bara jag känner till. Mattan av mossa är mjuk mot mina bara fötter när jag springer fram, så mjuk att jag undrar om det inte är fluffiga moln jag springer på. Några grenar är ivägen när jag springer, de vassa barren rispar mina armar, men jag känner det knappt. Nu är jag så nära, så nära. Jag kan nästan skymta sjön där framme. Jag ropar högt, tydligt, skriker ut med mina tankar.

Saphira, Saphira!

Jag kommer, lilla tvåbening. Svaret är ett starkt ljus, som flödar in i min hjärna, fyller mina tankar. Mina fötter rör sig ännu fortare över molnen, omöjligt fort.

Plötsligt är jag framme vid sjön. Mina ben saktar in, stannar. Sanden är varm, fötterna sjunker ner i den. Jag spejar ut över sjön, den spegelblanka ytan. Inte en våg slår in över stranden. Jag går fram till vattenbrynet, sätter ena foten på vattnet. Det guppar lite, men håller. Jag tar några steg ut, och sedan springer jag. Springer ut på sjön, till den absoluta mitten. Här kan jag se himlavalvet, stjärnor och månen. Framför min syn växer månen, från en smal strimma av ljus till en skinande boll. Allt runt omkring mig blir ljust, inte som på dagen, men precis lagom. Glädjen växer inom mig, sprider sig ut genom min kropp, och snart skiner jag också, nästan lika starkt som månen.

En stark vind blåser över mig, och en skugga närmar sig. Jag hör hennes vingslag tydligare och tydligare. Flap, flap, flap. Blåsten tilltar, och hon landar bredvid mig. Vattnet guppar till när det måste hålla hennes tyngd. Hennes blåa fjäll skiftar i månskenet, från turkosa vågor på en sommarstrand till den djupaste tjärnen en vinternatt. Jag springer de sista stegen fram till henne, smeker hennes nos.

Jag har saknat dig, tvåbening. Saphira sträcker fram en tass, lyfter den till midjehöjd. Jag klättrar vant upp på den, och sedan vidare upp på hennes rygg. Det finns ingen sadel där, men jag sätter mig mellan den fjärde och femte taggen på hennes rygg, där det finns en håla, perfekt formad för min rumpa.

Nu flyger vi, ropar jag, och Saphira ger ifrån sig ett dovt brummande ljud, vilket jag tolkar som att hon instämmer. Och mycket riktigt, hon lyfter sina vingar, sänker dem, lyfter dem igen. Vattenytan försvinner under hennes tassar, och jag griper tag i taggen framför mig när vi plötsligt accelererar. Snabbare och snabbare flyger vi, högre och högre upp. När sjön bara är en liten prick under oss spränger vi ljudgränsen.

Vad har du gjort idag då? Frågar Saphira.

Det vanliga. Försökt läsa skoluppgifter, det går inte utan dig. Hoppat hopprep ensam på rasten. De svarta tankarna börjar krypa fram, försöker ta mig. Men nu är jag inte i skolan, nu kan de inte ta mig. Nu är jag med Saphira. Hon skickar in ljus bland mina tankar, och jag hjälper till med eget ljus, tvingar bort det som försöker ta över min hjärna.

Tack, Saphira. Men vad har du gjort idag?

Jag hittade ett lamm. Jättesmaskigt. Och så ligger det en sjö en bit bort, jag har alltid trott att den är för djup, men den var precis lagom grund att bada i. Saphira gör en loop i luften, och jag håller hårt i den fjärde taggen för att inte trilla av. Om du vill kan jag visa dig sjön. Eller, så kan jag visa dig. Jag nickar genast, vet vad som ska komma, kan inte vänta ens en millisekund till. Jag sträcker ut mitt medvetande, bort från min kropp, och in i Saphira.

Vi flyger fram, dyker neråt, snuddar nästan vid grantopparna. Vi kan känna en människokropp sittandes på vår rygg, och vi vet att den är en del av oss, men för tillfället är den oviktig. Vi närmar oss en sjö, minns den från tidigare under dagen. Vi vill egentligen dyka rakt ner i den, men vi vet att först måste vi sätta av människokroppen. Vattnet är ljummet för oss men inte för den – den kan frysa, eller i värsta fall drunkna.

Vi låter människokroppen klättra ner, lägga sig i sanden. Sedan skuttar vi ner i vattnet, ett stort skutt som skvätter vattnet flera meter. Vi minns hur perfekt grund sjön var tidigare, men det är härligt att uppleva det igen. Om vi lägger oss ner på mage, når det skvalpande vattnet precis till nosen på oss. Vi rullar runt, gnuggar oss mot sanden, det kliar så skönt.

Nu är vi hungriga. Med våra klor är det enkelt att fånga en fisk. Den sprattlar, fjällen skimmrar i fullmånens sken. Det är synd att släcka ett annat liv, men vi behöver det för att överleva. I en tugga är fisken uppäten, så vi fångar två till. Egentligen är vi fortfarande hungriga, men vår hunger kan aldrig mättas, vi har fyllt magen tillräckligt för i natt. Nu måste en del av oss hem.

Vi lyfter ur vattnet, flyger några varv under stjärnorna. Vi skakar av oss alla vattendroppar som har fastnat på våra fjäll, och flyger ner till stranden igen. Där ligger den, människokroppen, som är en del av oss. Vi lyfter upp den, mellan den fjärde och femte taggen ska den sitta, men vi når inte att sätta fast den säkert där. Istället tar vi den i våra klor, och lyfter.

Månen lyser lika starkt som den gjort hela kvällen, och dess sken glittrar mot våra fjäll, så att en blå aura lyser omkring oss. Vi är ett blått ljusstreck på himlen där vi flyger fram, vi är en fallande stjärna från en annan galax. Vi är vi, en drake i månsken.

Det är dags att flyga hem. Snart kommer horisonten att bli röd, månen kommer att slukas upp av solen. Vi gör en sista loop genom luften innan vi landar vid stugan, den som är gul och svart. Den som vi känner igen, på något sätt. Vi lägger ner människokroppen där. Sedan är det dags – nu splittras vi.

Vi slits ifrån varandra, vi blir delade på mitten, det gör så ont, är mer smärtsamt än att titta in i solen en stekande sommardag. Vi dras ifrån oss själva, kan inte känna av oss längre, kan inte känna något alls längre. Bara smärta.

Jag ligger på marken, utanför vår veranda. Månen lyser svagt ovanför mig, en svag strimma på den stjärnbeströdda himlen. Sakta reser jag mig upp. Jag har ont i armarna, jag vet att jag kommer att ha träningsvärk där imorgon, men det är okej. Det är värt det. Jag går sakta in i huset, försöker skjuta upp dörren försiktigt, men det knarrar lite. En lampa är tänd, den vid min favoritfåtölj. I fåtöljen sitter pappa.

“Har du varit ute och lekt igen?” frågar han lugnt. Hans dova röst vibrerar inom mig, och jag tittar ner i golvet, hittar en spricka, följer den med blicken.

“Saphira saknade mig” Pappa svarar inte.

“Hon var hungrig” Fortfarande inget svar. Jag hatar när pappa är så här, besviken. Det gör ont i hjärtat. Trotsigt tittar jag upp.

“Jag saknade henne, pappa! Hon är min bästa vän!” Pappa öppnar äntligen munnen.

“Jag vet, men du behöver sova på nätterna, hjärtat” Han lägger en hand på min axel, en varm hand. Plötsligt känner jag hur kall jag är, och blöt. Klibbiga hårslingor hänger ner över mina axlar. Sand mellan tårna, sand som har fastnat på den våta nattlinnet, sand i håret.

“Jag vill inte sova, jag vill vara med Saphira” Pappas stålgråa ögon spänner sig i mina, och jag viker undan min blick igen. Den fastnar på böckerna som ligger på nattygsbordet. Eragon, The Eldest, Brisingr, Inheritance. Det hugger till i mitt hjärta. Långsamt tittar jag upp igen, på pappa. Sedan springer jag fram, kramar honom. Hans hjärta dunkar, jag kan känna det när jag lutar mitt huvud mot honom. Rytmen lugnar mig, värmer mig. Pappa lyfter upp mig, bär mig upp för trappan, genom korridoren. Förbi rummet där pappsen fortfarande snarkar lugnt, och in på mitt rum. Sakta sänks jag ner på min säng, och pappa viker omsorgsfullt täcket om mig.

“Godnatt, hjärtat” säger han.

“Godnatt, pappa” säger jag. Han går ut ur mitt rum med långsamma steg, dröjer sig kvar vid dörrkarmen innan han till slut vänder sig om. Går in i sitt rum, lägger sig bredvid pappsen. Jag blundar nästan, men först söker sig ögonen till böckerna som ligger på nattygsbordet. Eragon, The Eldest, Brisingr, och Inheritance. De fyra böckerna är det sista jag ser innan jag äntligen somnar.

The Inheritance cycle (Arvtagaren på svenska) är en fantasybokserie på fyra böcker. Den handlar om drakryttaren Eragon och draken Saphira, som lever i medeltidslandet Alagaësia. Där lever människor, alver, dvärgar, och andra mystiska varelser, men alla trodde att drakarna hade dött ut, så när Saphira kläcks för Eragon är det början på ett långt äventyr. Bokserien är skriven av Christopher Paolini, och om du gillar fantasy så rekommenderar jag denna bokserie starkt. Om du kan läsa på engelska, gör det, för översättningen är inte alls lika bra som originalet.

/Ingrid Bjerre